Katamso

Vi har gått igenom så mycke tillsammans. Vi har slagits, älskat o hatat. Vi har gråtit o haft panikångest. Jag förstår om du känner likadant som jag o att vägen tar slut nån gång. Men jag tycker man kan ha respekt för vad vi haft? Jag har sagt detta till dej personligen oxå o det gäller även mej. Men vi verkar inte känna varann längre. Jag vet inte ens vem du e? Eftersom du totalt vägrar att prata o hellre göra massa nya saker som aldrig tidigare varit av nåt större värde så e det lite svårt för mej att förstå.

Det enda jag kan göra e att försöka läsa ut av dina handlingar. Det e kanske jag som förstår o tolkar fel. Men hur tolkar andra detta då? Att inte vilja prata om något o bara skjuta upp det o vända ryggen till det, verkar i mina ögon åtminstone, som om det inte har så stort värde för dej? Jag vill inte pusha o jag har erbjudit att prata om det via mail eller irl eller vad som helat. På något sätt åtminstone kommunicera. Inte idag kanske men någon gång? Jag väntade 6-7 månader på svar. Som jag sa, det kanske inte finns något kvar, men man kan ha respekt för det man haft o delat o som, för mej iaf, har betytt mest av allt?

Jag vet inte hur du tror jag e? Om jag kanske oxå ändrat mej? Säg det isåf! Kom till mej o ta diskussionen, prata med mej? För en dialog?!? Hur i hela världen ska jag kunna förstå eller förklara eller ändra något om jag inte ens får vara del i dialogen? Om det inte ens finns en dialog! Som jag upplever det så har jag inte ändrat mej så mycke. Rätta mej om jag har fel? Visst min tillit till dej har försvunnit. Konstigt vore väl annars. Men den kommer ju knappast o bli bättre om vi inte kan prata om saker. Samma sak tvärtom om det e så att du saknar förtroende för mej?

 

Men helt ärligt jag vet inte ens vem du e längre. Jag har sagt att det inte handlar om att jag inte accepterar vem du e eller vad du tycker. Men jag vet ju inte ens vad det e längre? Du har ju själv berättat o jag kan ju se att du ändrat på dej o gör saker som jag aldrig tidigare visste låg ditt hjärta nära. O jag accepterar förstås om du ändras o att du vill vara eller göra något annat. Det som e förvirrande för mej e som sagt att du plötsligt gör andra saker o tycker o bryr dej om annat. Det e helt okey. Det vill jag framhålla. Men det e lite svårt för mej att förstå om du inte upplyser mej om det?

O jag tror att du kommer få samma svar av alla om du frågar dom hur man ska kunna tolka att du väljer o göra som du gör istället för att ens försöka prata med mej. För visst man kan döva smärtan med att ha roligt o skratta, supa eller dansa. Helt ärligt mår du bättre genom att bara glömma, blunda o försöka att inte tänka på saken så accepterar jag det. Men hur annars kan jag tolka dina handlingar eller val än att du inte tycker det e av intresse att prata om saker?

 

Som jag sagt. Vägen kanske delar sej här men av respekt för var vi kommer ifrån så kanske man kan prata om det? Men det kanske e för mycke begärt? Det känns som om det jag  tycker inte spelar nån roll o det kanske det inte gör. Jag kan bara tala för vad jag tycker o känner. Att hur eller vad som händer så finns det saker man kan prata om. Om inte mindre alla praktiska saker som även berör andra människor. Men vill du bara vända ryggen till o gå så kan jag inte göra något mer.

 

Jag hoppas du mår bra vart du än går o vad du än gör. För hur mkt vi än kommit ihop oss om så kommer jag alltid vilja ditt bästa. O jag har ingen aning om vad det e längre. Det enda jag tycker e att man ska kunna få en möjlighet att diskutera. Men det e okey om det inte e så för dej.

 

 

 

//K