Katamso

 

Jag kan inte slåss mot dej. Jag vill inte göra dej illa. Jag orkar inte höra hur dålig du tycker jag e. Om du bara finner dåliga saker av den grad som du säger i detta så undrar jag varför du ens varit här? Jag kan ta att du e förbannad o att du e sur o arg o besviken. Men du behöver inte sparka på mej när jag redan ligger.

 

Det måste finnas en gräns. En gräns där man inser att man bara gör mer skada än gott genom att fortsätta hacka. När det e totalt meningslöst att fortsätta om man inte medvetet e ute efter att göra skada.

 

Jag e ledsen att jag inte e nån annan än den jag e. Jag har inte ändrat mej på felra år, nej det e sant. Men det beror oxå på att det e kanske den jag e. Du säger ibland att jag e likadan som när vi träffades? Ja för det e sån jag e?

 

Det e inte jag som har ändrat på mej o bytt personlighet. Plötsligt ändrat värderingar o prioriteringar. Jag försöker inte sticka under stolen med att jag varit dålig. Att jag gjort fel o sårat dej. Det står jag för. O jag e uppriktigt ledsen för det. Jag har bett om ursäkt. Jag har försökt få dej att förstå o jag har gett mej själv o oss chansen.

 

Det enda som ändrat hos mej e förmågan att orka, vilja o kunna. Jag saknar gnistan. Det e inget jag skyller på dej. Men jag har behövt din hjälp att ta mej upp, inte ner. Att vi slåss o bråkar gör ju inte saker bättre direkt? Jag vet inte om du velat ändra på mej eller förväntat dej att jag ska ändra mej från den jag va när vi träffades till nu?
 Kanske e det där jag har gjort dej besviken mest?

 

Jag vet faktikst inte, för jag tycker inte jag fått veta. Jag har frågat, men först va det ett antal månader tydligen alldeles för svårt att ens vilja prata, sen har vi inte klarat av att ta fram själva sakfrågorna. Det slutar med en ständig pajkastning av vem som sa vad fel och gjorde vad fel. Varför måste det finnas ett förakt eller hat mot den andres tillvaro?

 

Jag vill inte göra dej illa mer. Om jag verkligen alltid varit så ego-centrerad som du säger så ber jag om ursäkt. Det e möjligt att jag har en väldigt skev verklighetsuppfattning, men jag varken ser mej själv eller känner mej som en egoistisk människa. Kanske har jag fel. Jag e ledsen om för det i så fall.

 

Ingen av oss förtjänar att må dåligt. Det finns mycke o säga. Men om vi inte ens kan prata o lyssna så e spelar det ju ingen roll hur mycke det egentligen finns o säga. Kanske bara e det så här...

 

 

 

 

//K