Katamso

I helgen tog med allra största säkerthet säsogen för mitt Djurgården slut. Åter igen lyckas man inte prestera när det gäller som allra mest. Det känns som historien upprepas. Förra året klarade vi inte av det när vi skulle rädda oss undan kvalseriespel, vi klarade det inte i kvalserien o vi klarar inte playoff i Allsvenskan heller i år.

 

Som jag ser det så handlar det om det mentala. Det verkar som om man inte lärt sej av misstagen. Man har inte tagit in det mentala i träningen. Inte tillräckligt. Jag vet många lag som använder sej av psykologer eller mentalträning men det verkar det inte alls pratas om i DIF. Här ska det bara handla om hjärta, styrka o andan att vara en Järnkamin.

 

Ja men om nu inte spelarna fixar det? Visst vi har några veteraner o äldre spelare men många e unga o det e självklart en stor press som spelarna utsätts för. Detta måste man ju jobba med? Det är nästan så man kan se det i ögonen på spelarna. Förra året när vi åkte ut o i år när det handlar om matcher som e livsviktiga o som betyder. Minsta motgång o blickarna blir tomma, glöden försvinner.

 

Kanske e det sista gången vi får se ikoner som Linkan Bremberg o Otto lira i Djurgårdströjan dom här två matcherna som e kvar i playoff serien. Dom närmar sej 40 snåret o helt ärligt, hur stor e motivationen när det kommer att handla om ett år till i hockeyallsvenskan? Jag ser inte ljust på den saken. Linkan kommer sluta, Otto vet jag inte. Har han inte motivationen o att klubben direkt erbjuder honom bästa tänkbara deal så slutar han oxå. Det va med fansen hjälp det alls blev spel denna säsong ju.

 

Det känns som DIF haft problem sen vi förlorade SM-guld mot HV71 säsongen 09/10. Sen dess har det inte riktigt sämt känns det som. "Fel" spelare får inte fortsatt förtroende o prestationerna har inte varit övertygande. Som sagt, en bit e den mentala o jag e av uppfattningen att Djurgården verkligen måste jobba på den biten. I år slöt fansen upp o publiken kom till Hovet trots att vi åkte ner i allsvenskan. Nästa år e jag inte säker på att intresset e lika stort. Även stor risk att vi förlorar flera spelare till nästa säsong oxå.

 

Sammantaget känns det surt som fan. Jag blev inte lika deppig i år som förra året när det va som en kniv hjärtat när vi åkte ur. Jag tror man måste börja om från början o bygga långsiktigt i DIF. Både laget o i ledningen i föreningen. Alla pratar om Challes storhet att kliva ur båset i höstas. Jo men det va Challe som stod där när vi åkte ner. Han stod där alldeles för länge i höstas o det e han som byggt laget inför/under denna säsong. Jag håller Challe som en ikon i DIF, som spelare. Men som sportchef/tränare, nej inte alls. Kanske e det dags för DIF o inse att den bästa ledaren/tränare, inte e Djurgårdare/Stockholmare? Nån som kan komma in med lite annan syn på saker o röra om i grytan? Få in lite nytt tänk!

 

Citerar Niklas Wikegård "Fan hockeyn uppfanns inte i Djurgården och definitivt inte i Stockholm..."

 

Kanske ligger problemet just där. Man tror för mkt på sej själv. Men som i Challes fall. Hur ska nån ärligt kunna ge honom den fullständiga kritik som kanske krävs när han e Challe? Hans tröj hänger ju för fan i taket?! Nej det här e inte Djurgårdens melodi tror jag. O det e nog dags att in se att vi måste börja bygga för framtiden o ha ett långsiktigt tänkande. Kanske lägga upp en plan att gå upp inom 2-3 år o satsa på att bygga grund för det. Man får svälja stoltheten o inse att vi får va här o harva ett tag. Surt som fan. Men så e det. 

 

 

 

//K